La vie en rose / La Mome

"Non, Rien De Rien, Non, Je Ne Regrette Rien. Ni Le Bien Qu`on M`a Fait, Ni Le Mal. Tout Ca M`est Bien Egal. Non, Rien De Rien, Non, Je Ne Regrette Rien. C`est Paye, Balaye, Oublie, Je Me Fous Du Passe"

Såg Oliver Darhans film "La vie en rose" om Edith Piafs liv igår med mina föräldrar. Filmen var en behaglig upplevelse. Den var annorlunda berättat på det sättet att de hoppade mycket fram och tillbaka i Edith Piafs liv, från hennes barndom på en bordell till de sista dagarna i hennes liv.

Vackert foto, fångar miljöer från bland annat 20-talets Paris. Marion Cotillard spelar Edith Piaf som ungdom och som gammal, och hon gör det förbluffande bra. En helt otrolig skådespelarprestation. Kroppspråket, ansiktsuttrycken, hur hon uttalar orden. Jag har inte följt Edith Piaf så noggrannt tidigare, men det kändes verkoligen som det var Edith Piafs liv som jag fick följa, med Edith Piaf själv i huvudrollen.

Det finns en scen där tankaran först till "A beautiful mind", som avslutas på en starkt sätt, där verkligen Marion Cotillard får visa sina stora kunskaper inom skådespelaryrket. Det känns som jag fått en ny favorit. Det är något med fransyskor jag faller för. Marion Cotillard har ett utseende som en blandning av Audrey Tautou och Christina Ricci, men det är något mer. Det är något originellt över det, med otroligt vackra ögon. Marion Cotillard har varit med i filmer jag sett förut som i "Big Fish", "En långvarig förlovning" och "Taxi-filmerna", men har då aldrig haft en i närheten så stor och mäktig roll som i La vie en rose. Tveklöst ett stort genombrott - och om Reese Witherspoon lyckades vinna Oscar, så är Marion Cotillard garanterat värd en sådan. Men USA kanske inte vill dela ut den guldiga gubben till en fransyska.

Filmen som helhet har sina brister, men översköljs snabbt av energin. För detta är en gripande historia med ett klockrent slut. Den spännande berättarstrukturen håller till viss del. Det är skönt att få fundera över pusselbitarnas plats själv, även om det känns som vissa scener är onödiga, samtidigt som andra saknas. Vissa scener är helt magiska, och kameraarbetet är genomgående mycket bra, snygga miljöer dessutom. Sedan är det härligt att lyssna till Edith Piaf och se Marion Cotillard, det blir påskgodis för både kropp och själ - vilket jag mår riktigt bra av.