Ett vackert konsertminne

Sommaren 2005. Kents tältkonsert i Norrköping.
Hon satte sig ner på marken och lutade sig mot mitt ben. Jag tittade ner, hon tittade framåt. Jag stod kvar. Vi väntade. Hon och hennes kompisar fnittrade ibland. De kändes som fjortisar, men det var de inte. Hon reste sig upp efter ett tag. Jag stod kvar. Pratade med mina killkompisar. Hon och hennes tjejkompisar stod lite längre bort, bakom oss. Någon random-tjej som jag knappt tidigare hade hört - Anna Ternheim - spelade och sjöng så vackert.

Sedan entrade Kent scenen. De spelade, och det var bra. Nu stod hon till vänster om mina kompisar. Det var trång och tajt där vi stod. En random-tjej med grön munkjacka och blont hår stod framför mig. Jag touchade hennes hår med mitt kind då och då. Ibland med min haka. Ibland med pannan. Hon stod lite ivägen. Men det gjorde inte så mycket. Jag tittade bort mot vänster där tjejen stod. Våra ögon möttes. Hon log. Hon hade brunt hår som gick nästan ned till axlarna. När hon log, såg jag hennes tandställning. Jag tyckte för första gången i mitt liv att det var charmigt med tandställning. Hennes bruna ögon mötte mina blå. Jag log lite lätt, och bytte viloplats för mina ögon. Men då och då under konserten sneglade jag bort över min vänstra axel, och ibland möttes våra ögon.

Det var extranummer på gång. Kent kom upp på en liten scen på andra sidan om den stora scenen. Publiken fick vända sig om 180 grader. Kent levererade den vackra balladen "Järnspöken". Nu var jag plötsligt mycket närmare henne. Jag såg att hon hade en brun munkjacka, så mycket snyggare än den blonda tjejens gröna. Hon hade bruna Converse, och jeans. Jag tittade på henne allt oftare. Jag vet inte om hon la märke till det.

Sedan bytte Kent scen igen, tillbaka till huvudscenen och alla fick vända sig om igen. Folk tryckte på och folk trängde sig. De spelade Mannen i den vita hatten (16 år senare). Jag stod nu precis bakom tjejen med bruna Converse. Det kändes helt plötsligt som jag var med i låten.

"En bänkrad i en rastlös sen april. Jag tittar över axeln och ser dig blinka till. Jag kan få dig när du vill."
(Hon tittade över axeln, och jag tittade på henne. Jag lutar mig lätt mot henne).

"En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång. Och du & jag håller andan och håller händer i språnget."
(Hon för sin hand bakåt och jag låter henne ta den. Hon tar en stadigt grepp om min tumme. Tar över mina fingrar och på min hands översida. Jag smekte hennes tumme med min).

"Det är inte så långt hem Än finns det tusentals tårar kvar. De var dina att ge vemsomhelst. Äntligen. De är de dyrbaraste smycken du har."
(Jag lutade mig framåt, och ställde mig tätt bakom henne. Jag tittade ner på hennes örhängen, som inte var glittrande och brattiga, utan i naturligt trä eller något som såg ut som trä, det såg otroligt vackert ut).

"Så be aldrig om ursäkt igen. Äntligen passerar vi deras gränser. Minns du vår blodseld, våran lag. Vårt dumma korstråg mot en lika korkad stad. Jag minns allt, som naglarna mot glas. Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt. Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagande blick att de känns. Att det är långt hem.
("Jag kramade om henne bakifrån, och ibland tittade hon mot mig och log. Jag touchade hennes hår med mitt kind då och då. Ibland med min haka. Ibland med pannan. Hon stod inte det minsta ivägen.")

Och snart finns det inga tårar kvar. De var våra att ge vemsomhelst. Äntligen. De är de dyrbaraste smycken vi har Så be aldrig om ursäkt igen Äntligen sätter du själv dina gränser.

Den där pojken jag aldrig kände. Som gick på gator jag aldrig såg. Och tänkte tankar jag aldrig tänkte Under ett tunt och flygigt hår. Och alla känslor slog och sprängde. Hela vardagen full med hål. I en tid då inget hände. I en stad som alltid sov. Men älskling vi var alla en gång små. Ja, vi var alla en gång små. Ja, vi var alla en gång små.

Jag kastar stenar i mitt glashus. Jag kastar pil i min kuvös. Och så odlar jag min rädsla. Ja, jag sår ständigt nya frön. Och i mitt växthus är jag säker. Där växer avund klar och grön. Jag är livrädd för att leva. Och jag är dödsrädd för att dö. Men älskling vi ska alla en gång dö. Ja, vi ska alla en gång dö. Ja, vi ska alla en gång dö. Vi ska alla en gång dö vi ska alla en gång dö vi ska alla en gång dö."

Konserten var slut. Vi sa inte ett ord till varandra. Tittade på varandra leendes och gick ifrån varandra. Jag såg henne prata i mobiltelefon på distans. En kompis ropade på henne.

Hon hade ett vackert namn. Hon gick på samma skola som mig, två år yngre - 17 år. Jag såg henne på bild i skolkatalogen. Jag såg henne på utomhusbion ett antal gånger. Jag såg henne gå hand i hand med sin pojkvän. Pojkvännen bodde på gården bredvid mig. Jag hade varit sommarkompis med honom när vi var små. Han hade också tandställning, men den var inte det minsta charmig.

Jag såg henne i skolan en gång när jag var försenad till tyskan. Hon satt ensam på en bänkrad och log. Jag log tillbaka, sa "hej". Hon sa "hej". Det var en rastlös sen april.