Ljuvligt gråt av olycka

"Well I held you like a lover. Happy hands, your elbow in the appropriate place.

And we ignored our others' happy plans. For that delicate look upon your face.

Our bodies moved and hardened. Hurting parts of your garden. With no room for a pardon. In a place where no one knows what we have done.

Do you come. Together ever with him? And is he dark enough? Enough to see your light? And do you brush your teeth before you kiss? Do you miss my smell? And is he bold enough to take you on? Do you feel like you belong? And does he drive you wild? Or just mildly free? What about me? Well you held me like a lover. Sweaty hands. And my foot in the appropriate place.

We use cushions to cover happy glands. In the mild issue of our disgrace. Our minds pressed and guarded. While our flesh disregarded. The lack of space for the light-hearted. In the boom that beats our drum. Well I know I make you cry. And I know sometimes you wanna die. But do you really feel alive without me?.

If so, be free. If not, leave him for me. Before one of us has accidental babies. For we are in love. Do you come. Together ever with him? Is he dark enough? Enough to see your light? Do you brush your teeth before you kiss? Do you miss my smell? And is he bold enough to take you on?Do you feel like you belong? And does he drive you wild? Or just mildly free?

What about me? What about me?"

Jag besökte huvudstaden i helgen. Helt fantastiskt. En sån underbar helg. Allt började med en relativt långtråkig tågtur på 3h 20 min från Skövde till Stockholm. Lyssnade på musik hela resan, mest Damien Rice för att ladda upp, vilket var rätt så skönt i alla fall. Började prata med tjejen mittemot på slutet. Det är lite av min grej att börja prata med människor jag inte känner, på lite oväntade platser. Tåget är ett av de allra roligaste konversationsplatserna för att prata med okända. Det gäller bara att ha en god öppningsreplik. Den här gången så garvade vi åt det fulla gänget bakom oss som supit whiskey och öl hela resan. Sen var vi igång, pratade de sista 15-minutrarna det var kvar av resan till Sthlm. Hon var typ 25, läkare i Örebro, pluggat i Umeå - gillade film, hade sett Last King of Scotland dagen innan. Hon skulle över till sina kompisar i Sthlm för att ha en trevlig kväll.

På tågstationen träffade jag V och Ellis. Vi åt rostbiffsmörgås från Subway på McDonald's. Strosade runt lite i Ellis favoritaffärer, och på Åhlens DVD-rea. Därefter begav vi oss till biopalatser på "Medis" (Medborgarplatsen), för att se den efterlängtade Pans Labyrint. En vuxensaga med relativt våldsamma scener och lite hemskheter. Jag hade extremt höga förväntningar som filmen inte riktigt nådde upp till, men ändå var det en superbra film. Det negativa med filmen var att jag tyckte den fokuserade dock lite mycket på det spanska inbördeskriget och innehåll lite ologik på sina ställen. Men ändå är det drömska fantasi-scenarion som spelas upp med hemskheter. Den har ett helt otroligt vackert slut som jag gått och tänkt på ända sedan jag gick ut ur biosalongen, jag lyckades inte hålla mina tårar. Så oerhört varma rekommendationer kan jag ändå ge. Det ruskigaste monstret med ögon i händerna var det coolaste jag sett på väldigt länge. Hela den scenen är helt sjukt bra. Och jag får rysningar till ledmotivet. Se filmen, så får ni skapa er egen bedömning!

Vi träffades V:s lumpenkompis efter filmen - Daniel, som hade med sig sin flickvän. Vi åt allesammans middag på en samlingsplats för en massa olika matställen från olika kulturer. Alla åt libanesiskt på V:s rekommendationer, förutom Ellis som åt indiskt. Det var mycket god mat.

Därefter begav vi oss mot Cirkus och konserten vi så länge väntat på. Förbandet Bell X1 hade redan börjat, de spelade vår favoritlåt. Sedan fick vi invänta musikgeniet. När han entrade scenen fanns det inga gränser för ljublet. Det var fantastiskt. Publiken var fantastisk. Precis som Damien Rice var för det allra mesta. Han leverade sina otroligt vackra snyftarballader (som han lyckade bäst med), och en del rockigare låtar, som tyvärr ibland drog ut på tiden med expanderade versioner och solon som aldrig tog slut. Den absolut höjdpunkten var tveklöst "Accidential Babies", en låt som jag kunde ljuvligt gråta av olycka till. Det var fantastiskt. Den är så vacker, så personlig och så nära. Med Damien Rice kroppspråk till, så var det bara ett sådant ögonblick som man aldrig kommer glömma bort. Känslorna svallade.

Därefter sa vi adjö till Daniel med flickvän (förlåt, men jag kommer inte ihåg vad hon hette). Jag Ellis och V fick åka buss, tunnelbana och buss kors och tvärs för att ta oss hem till Ellis. Förstår verkligen inte hur de lyckades hålla koll på det, men vi hamnade till slut hemma hos Ellis.

5 timmars sömn, lite frukost och lite dötid senare så satt jag på tåget hem till Skövde. Tiden rusar verkligen fram när man har kul. Än en gång, tack Ellis och Vicke för en väldigt fin lördag!