"Hon hade pluggat fem terminer på Berghs och Beckmans. Och sedan jobbat inom långvården sen dess. Hon hade tredjehandskontrakt på Skånegatan. Dit fick jag aldrig komma. Dit fick jag aldrig komma".
Det knackade på min dörr imorse. Det var det jag vaknade av. Men jag var så trött så jag orkade inte gå att öppna (det är säkert vinddraget, tänkte jag). Senare kom jag upp från min dvala, tog en ugnshet dusch, då hörde jag det igen. Knacket. Jag torkade mig snabbt, tog på mig mina front-kallingar, ett par shorts och en t-shirt. Öppnade dörren och det var tomt. Jag tittade mig omkring, tog en titt genom hela korridoren. Tomt. Jag tittade ut genom fönstret - ingen. Jag hämtade en tallrick ur skåpet i korridoren, gick in på min rum och bredde räkost på min ena smörgås. Hmm, vem var det som knackade på min dörr, och vad ville den personen, tänkte jag. Var det en kenyansk sprinterstjärna som ville spela mig ett spratt, knackade på och sprang sin kost? Var det en osynlig man som ville hälsa på, och bara ville att jag skulle öppna dörren? Eller var det en indiedrottning ifrån Vänersborg med kort svart page, bärandes på en väska med importerade vinyler? Kan ha varit vinddraget igen, men det hoppas jag verkligen inte - det skulle vara så tråkigt. Tror nog på indiedrottningen.
Jag slutade fundera och gick till min skåp för att hälsa på mina små turtlar som bor där, i kackerlacksgrottan (längst upp). Men jag hittade dem inte. Helt försvunna. Jag grät en skvätt, men sedan kom jag på det. De är ju inte turtlar längre, det är de ju bara på natten. Jag torkade mina tårar och fortsatte dagen. Denna dag som är alla pars dag. KOMMERSIELLT JIPPO! Men jag kan inte komma ifrån att jag gärna sett mig själv på en magisk dejt en dag som denna. Och jag kan inte komma ifrån att det är underbart att slå upp sidan med "Alla hjärtans dag-special-artikeln" i Kårkatt, om hur par på skolan träffats. Ok, ja jo, jag har skrivit den, och jag vill inte visa att jag är självgod. Jag bara gillar det. Alla par är så söta!
Jag tror nog ändå att jag gillar alla hjärtans dag, på nåt sätt. Men framförallt så kommer jag alltid i tanke på hur mycket jag älskar min familj och alla mina vänner. Ingen nämd, ingen glömd. Ta åt er!
Idag såg jag Grbavica på bio Odeon tillslut, filmen jag missade i söndags. Den var mycket bra. Handlade om en mamma och dotter, och hur deras liv ser ut i efterkrigets Bosnien. Mycket gripande, och helt sjukt bra skådespelarinsatser! Betyg 4/5.
Nu ska jag äta mat, ringa mina föräldrar, och sätta mig med min hemtenta. Det är dags att börja skriva lite.
onsdag 14 februari 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar