torsdag 15 februari 2007

Som barn igen

"Är din näsa sned eller armen ur led och din tå är gul och blå. - Du är lika bra ändå"

Jag var presentatör på sportlovsfilmerna på bio Odeon idag. Filmen som visades var Sanningen om Rödluvan. En mycket rolig barnfilm, på engelska med svensk text. Det var ganska mycket folk, men 90 % var barn i 7-årsåldern. Jag har glömt bort hur en 7-åring är. När jag ställde mig på scen, inväntade att en del gäster skulle sätta sig ner och att det skulle bli tyst. Då börjar barnen på första raden att bombardera mig med frågor. "Vem är du? Vad gör du? Vad står det på din tröja? Vad har du för nåt där. Hur gammal är du?" Det var jättekul. Jag svarade på en del frågor, och kände mig som en superkändis inför en konsert. Sedan presenterade jag kort filmen, sa att vi visar fler filmer på Odeon, rekommenderade dem att se Little Miss Sunshine och The Science of Sleep, sa till publiken att de gärna fick ta med sig ett rosa programblad efter filmen.

Barnen var väldigt förtjusta i filmen, trots att de kanske inte förstod allting. Många hade nog trott att den skulle vara på svenska. Efter filmen gick jag och öppnade dörrarna och ställde mig utanför biosalongen. En lite kille kom nära mig, och mumlade nåt. "Vad sa du frågade jag?". Han mumlade nåt igen och jag tänkte att han kanske inte pratar med mig. Men så vände han sig till mig igen och nu hörde jag vad han sa, med pytteröst: "Kan jag få ett sånt där blad". Ja, absolut sa jag och småsprang bort till det stora bordet för att hämta en bunt med programblad. Killen fick ett, och då började kriget. Helt plötsligt ville alla barn ha ett rosa programblad. "Kan jag få två, jag ska ge en till min bror!". Bombardemanget fortsatte, och bunten tog slut. Jag hämtade en ganska tjock bunt till, och fortfarande var det en drös med ungar som tog åt sig. Den bunten tog också slut, och då fick jag meddela att programbladen var slut tyvärr. Jag har då aldrig delat ut så många programblad någonsin efter en visning.

Helt plötsligt kände jag mig som ett barn igen. Jag kommer ihåg hur det var. Tiden då allt var så fantastiskt, man var frågvis utan hämningar. Undrande och frågvis. Vad spännande allt var, ett tag. Sedan tröttnade man och gick vidare. Men oj, vad har egentligen förändrats. Jag känner mig ju rätt lik dessa barn i sättet. Är jag så barnslig som en 7-åring? Ok, kanske lite mer mogen - och jag tänker annorlunda, men oj vad härligt det är att ha barnasinnet kvar i alla fall. Jag vill aldrig bli vuxen. Jag vill aldrig vara den som ska förstå, och ska kunna så mycket. Varför får man inte vara oförstående, och tycka allt är spännande fortfarande? Jo, det får jag. Det bestämmer jag här och nu. Jag är sån. Kanske därför jag vill bli journalist när jag blir stor. Få intervjua folk som kan mycket, och låtsas att jag är helt ovetande själv, frågvis och rolig. Det är sjukt underskattat att vara rolig och göra bort sig förresten. Den enda som drabbas är du själv, och om du inte gör bort så pass mycket att folk inte vill vara med dig mer, så är det inte så farligt - du får i alla fall glädja en massa människor genom det. Det är som jag brukar säga, om du gör bort dig så har du alltid något att berätta.

Sanningen om Rödluvan var dessutom mycket rolig på sina ställen. Den kan jag varmt rekommendera alla. Speciellt geten är fanatastiskt rolig. Men handlingen drar iväg lite för mycket på slutet, den är inte perfekt. Men varför ska jag bry mig om det, det är ju bara roligt att tycka allt är jättespännande ett tag, för att sedan gå vidare. Vidare till verkligheten igen - hemtentan.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Men vad stod det på tröjan? Jag tycker inte att du tänker på användaren när du väljer att inte avslöja viktiga detaljer likt denna. Annars var det hemskt roande att läsa, eller jag menar...

Robert Karlsson sa...

Haha. Jag ska försöka tänka mer på er användare. Det var min illgröna "I love indie films"-tröja, så det stod "I indie films" på den, mellan I och Indie, är det målat ett rött hjärta.

Anonym sa...

Hejhej Bobby! Vi visste väl att även du skulle skaffa dig en blogg tillslut. Det är ju världens journalist-grej! Och värst vad flitig du har varit med skrivandet, kul att se. Vi tyckte bloggen var jätteintressant och rolig! Fortsätt såhär så lovar vi att läsa varje dag! Vi vill förresten också se Pans Labyrint (Jag vill JÄTTEGÄRNA se den /Ellen) och det kan vi väl göra efter Damien Rice?

Ha det så bra i Skövde och lycka till med hemtentan!

Robert Karlsson sa...

Tack ska ni ha Ellis och Vicke! Ja, fortsätt att läsa. Jag ska vara duktig och uppdatera. Ja, på nåt sätt ska jag se Pans Labyrint, så det låter passande att se det i Sthlm i samma veva som Damien Rice. Shit, va kul det ska bli!